Om Berit

”Varje barn ställer de stora frågorna om tid och rum, om universum och varför naturen ser ut som den gör.

En del av oss fortsätter nyfiket att fråga, och denna förundran över tillvaron blir till en livshållning och drivkraft. Frågorna bildar kö. Att en bild kan vara mer levande än en människa insåg jag som barn – när det tomma pappret kunde fyllas med de egna tankarna och de egna bilderna.

Det var därför en naturlig utveckling att förena det intuitiva med det cerebrala i den motivkrets som blev min. 600 år efter Cenninos aningar om naturens dolda sidor har vetenskapens kunskapsmassa fördubblats många gånger om.

Under flera decennier har jag följt och tagit till mig av den vetenskapliga litteraturen, och den har fungerat som en ögonöppnare till de dolda, komplexa och förtätade nivåerna av vår fysiska verklighet.

Roger Penrose är en brittisk matematiker/fysiker som delar in verkligheten i tre nivåer: The Large, The Small and The Human Mind. Han har varit en av många inspirationskällor.

De äldre måleriteknikerna, varav äggoljetemperan är den jag föredrar, förutsätter att man gör sina egna färger. En emulsion görs på ägg, damar, linolja och vatten, och blandas därefter med de rena färgpigmenten.

Att göra sina egen färg är en viktig del i själva måleriprocessen, där temperans många tunna skikt av färgtoner söker samverka med de lager av verklighetsnivåer jag vill gestalta, att färgen gifter sig med motivkretsen.”

Berit Pettersson, mars 2012
ur katalog inför utställning på Galleri KAZ

Vägen börjar i Sura

Berit föddes den 7 mars 1950 på sjukstugan i Surahammar. Mamman hette Lisa och pappan Gösta. Hon växte upp i ett så kallat barnrikehus på Skolgatan 17, sladdbarn med tre äldre bröder. Pappan jobbade i magnetgjuteriet, mamman hushållet. Bägge drogs med fysiska hinder. Två av bröderna arbetade hela livet på Bruket, hjulverkstaden. Äldste brodern blev byggnadsarbetare. Ingen i familjen är längre i livet.

Berit visade tidigt i skolan färdigheter och intresse för teckning. När grundskolan var klar fick dottern ändå börja på yrkesskolan, för det var kontorskarriär som mamma såg framför sig för Berit. Det fanns nyttigare saker att göra, ansåg Lisa, än att skicka teckningar till Hemmets Veckotidning och få hedersnålar som tack.

Men jäntan ville annorlunda, 18 år gammal bröt Berit upp från hemmet och från Surahammar. Hon hamnade i en fantastisk värld på folkhögskola i Mariefred: hon fick måla med oljefärger och lyssna på   klassisk musik. På skolans väggar hängde målningar ur Statens porträttsamling. Och skolan tog henne till Dramaten – där hon fick se Marie Göransson i Shakespearepjäsen Stormen. Berit gick dit i en indianklänning som hon fått låna av sin rumskamrat.

Efter Mariefred hade hon kortare jobb på Aseas huvudkontor. Men hon ville vidare och lyckades ta sig till Uppsala. I april 1971 kom Mårten in i hennes liv. På hösten började Berit på Konstskolan i Uppsala. Blandat med olika korta jobb läste hon vidare på konstskolor i Stockholm och – efter dispens eftersom hon inte var formellt behörig – konstvetenskap på Stockholms universitet.

På hösten 1975 blev Berit antagen på Hovedskous målarskola i Göteborg – först till den tvååriga grundutbildningen och sedan till den treåriga högre utbildningen.

1982 flyttade hon med sin livskamrat tillbaka till Västmanland. Och 1983 födde Berit en dotter. Det ojämförligt största då och senare.

Åren som följde har Berit klassat som de bästa. Hon kunde skörda flera framgångar med sin konst, framförallt i Stockholm.

Liv med begränsning

Flera av Berits målningar är daterade e.o. Förklaringen är att det som artade sig till en framgångsrik konstkarriär med flera uppskattade utställningar bryts med en olycka 1992.

Den blev starten på Berits andra och av smärta kringskurna liv. Efter ett avancerat ingrepp kunde hon leva lite mer uthärdligt – läsa, skissa och klara kortare utflykter. Efter några samtal med Ulla Reimerson på KAZ Galleri tog Berit sikte på att slutföra vissa målningar hon arbetat med under 2000-talet och hinna göra några nya.

Det blev en utställning i mars 2012. I en av sina dagböcker, skriver Berit:

”Genom konsten har jag kunnat överleva livets lidande. Målningar som skapas i ensamhet, aldrig i syfte att visas, utan publik. De är som de nästan viktlösa neutrinerna som genomborrar oss hela tiden men förblir osynliga för oss. Att måla det som ögat inte ser är abstraktioner av liv, livet självt.”